Igår ringde läkaren efter att röntgenbilder/ultraljud granskats efter förra veckans brunett-undersökning.
Inga förändringar. Allt ser bra ut. Men klumpen är kvar. Den som halvt skrämde livet ur oss alla förra sommaren. Den som inte var något.
Men kvar är den. Bilderna skulle återigen skickas till Uppsala för granskning. De vet inte vad det är. Men eftersom den inte förändrats är det troligen inget att oroa sig för. Och eftersom allmäntillståndet på henne är bra tyder det också på att det inget är.
Men jag, jag oroar mig. Klumpen framkallar oro. Illamående. Igår hade jag kunnat spy rakt över alla strumpor och kalsonger som jag höll på att sortera när läkaren ringde.
Vad ska man tro? Jag vill inte ha någon klump i min brunett.
Så klart oroar du dig. Kommer alltid att göra. Hoppas att de får snabbt besked från Uppsala om att det är lugnt. KRAM!
SvaraRaderaBlä, ja! Fy sjutton för klumpar! Förstår att du oroar dig!! Hoppas på snabbt resultat. Kram!
SvaraRaderaUsch, usch, usch... Känner igen det alltför väl. A:s vätska var ju kvar i ett år i bäckenet (på ett ställe där man inte brukar ha det). Till slut var den borta. Men den känslan när läkaren berättade om vätskan och nämnde ordet återfall, den känslan är fruktansvärd. Men något som gjorde oss liite lugnare var att den såg precis likadan ut hela tiden (som med "eran klump"). Cancer brukar ju oftast växa snabbt annars... Håller tummarna för snabbt och bra svar från Uppsala. Kram. <3
SvaraRadera