Konsekvens

Att frysa ut nån. Att viska och ha hemlisar. Säga saker som sårar.
Det hör väl till på nåt vis. Hör till uppväxten.
Men den som drabbas kan bli mycket ledsen. Mycket...
Så ledsen att en mamma, min vän, ringde mig och berättade.
Min brunett har, tillsammans med några andra i kompisgänget, gjort en god vän ledsen. Mycket ledsen.
Och jag, jag blev arg! Besviken och ledsen.
Att brunetten sov när samtalet kom var rena turen för henne. Jag hann lugna mig till morgonen och samtalet vi sen hade var lugnt. Hon visste direkt vad jag menade utan att jag behövde specificera och hon berättade sin version.
Vi åkte till vännen. Barnen pratade. Bad om förlåtelse båda två. Sen lekte de som vanligt. För de är goda vänner. Tycker om varandra.

Är glad att min vän ringde och berättade. Är glad att jag har insikt om mina barns tillkortakommanden. De är inga änglar. De kan var fula i mun, göra dumma saker. Göra sånt jag absolut inte tolererar. Göra sånt vi pratat om jämt att man inte gör. De är barn. Och de lär så länge de lever. Precis som jag.
Idag hoppas jag att brunetten lärt sig extra mycket vad som gäller. Och blondinen. Som lyssnade med stora öron och "inspelningsknappen intryckt".

Konsekvens är viktig. Har man gjort dumt ska man avsluta bra. Även om det känns. Även om några stora tårar kommer rulla av skam och anspänning i mötet med den man gjort illa.
Ämnet är härmed avslutat. (Hoppas jag verkligen!)