I morse när jag åkte på jobbet var det lugnt.
På lunchen började explosionen. Pollenexplosionen!
Jag brukar aldrig känna av lövsprickningen. Så det måste vara oerhörda halter som dammat ut under dagen.
Akutinköp av allergitabletter på em för att överleva.
På bussen hem hamnade jag bredvid två unga killar som satt och snackade. Dom kände varandra och pratade om allt mellan himmel och jord. Hela samtalet var väldigt bokstavligt. Enkelt. Inga undertoner. Ren fakta. Så enkelt och lätt. Konstateranden. Båda hade asperger. Dom pratade om sina funktionshinder. Om andra bekanta med samma eller liknande. Vilka hjälpmedel dom hade. Vilket stöd som fanns att få.
Funderade för mig själv på alla svårigheter dessa killar mött och kommer möta. Att umgås socialt med människor som använder ironi, undertoner osv är ingen lek när man har ett sånt funktionshinder. Men att höra hur de pratade var befriande på nåt sätt. Och jag kom på mig med att tänka att det verkligen vore en befrielse om alla var lika som dom. Ren fakta. Inga missförstånd. Bara rak kommunikation. En förunderlig tanke... :-)
Vad härligt att få höra på!
SvaraRaderaHar också funderat på det där i bland, hur skulle det vara? Börjar man fundera så inser man hur svårt det är att tvätta bort alla undermeningar,all ironi,alla oskrivnalagar i språket och kommunikationen som man håller på med hela tiden. Och omvänt så blir det så klart en stor förståelse för hur de människorna har det med den här sortens porblematik.
SvaraRaderaHar också funderat på det där i bland, hur skulle det vara? Börjar man fundera så inser man hur svårt det är att tvätta bort alla undermeningar,all ironi,alla oskrivnalagar i språket och kommunikationen som man håller på med hela tiden. Och omvänt så blir det så klart en stor förståelse för hur de människorna har det med den här sortens porblematik.
SvaraRadera