Vilken nostalgi!
Då, på tidiga 80-talet, bodde vi på Sri Lanka. Vi hade inte mycket kontakt med "vanliga världen" och visste alltså inte riktigt vad som hände. Det man snappade upp var från de äldre eleverna på skolan och från något inspelat TV-program som kom skickat på VHS.
Jag fick välja att prenumerera på en tidning. Starlet eller OKEJ. Det blev OKEJ. Fast jag nog egentligen till största del inte visste ens vilka hälften av artisterna var. Men vilka bilder!!! Tack vare bilderna väcktes musikintresset. Tapetserade rummet med mittuppslagsposters och njöt! Sen jagade vi runt efter piratkopierade kassettband i den närliggande staden Kandy. Jag minns att vi skrev upp på en lapp vilka band vi skulle leta efter och sen köpte vi och lyssnade. Allt utifrån hur snygga, coola eller "skrämmande" bilderna såg ut! Ett stort nöjet! :)
.jpg)
Att vara med och uppleva det som beskrevs i dokumentären känns otroligt. Och obeskrivbart. För det går inte att beskriva för nån som är för ung att ha varit med! Det fanns bara en tidning och det var OKEJ. Den gav all input. Det fanns inga alternativ. Alla läste den. Alla var med i den. Försök förklara den känslan för nån 90-talist. Eller 80-talist för den delen! ;-)
Inga kommentarer:
Skicka en kommentar