Hur på gränsen är det?

Jo, det är så på gränsen att jag flippar ur och vrålgrinar för att jag inte kan få Emla på recept i den hastighet jag tycker är lämplig.
I förra vecka började min jakt på Emla.
Först hos Kronans, där det var slut. När de sedan på torsdag fick hem, upptäckte jag att det var i småtuber för tre behandlingar. För 85kr. Inget alternativ för oss alltså.
Fredag morgon ringde jag VC för att få på recept. Fredag innan lunch fick jag besked att VC inte kan hjälpa oss med detta utan jag måste vända mej till barnkliniken. !!!!!!!!!???????!!!!!!!!!! (Jo, jag blev arg...undrande om varför....)
Fick tag på barnkliniken efter lunch. Ett recept skulle fixas.
Upptäcker idag att inget recept fixats.
Ringer igen. Ingen anteckning gjord om att detta är på gång.
Ny lapp till läkaren skrivs.
Och jag vrålgrinar.
För OM receptet kommer in idag betyder det ändå att jag inte kan hämta ut nån salva idag. För på Kronans har dom inga stora tuber hemma. Dessa tas inte hem förrän jag påtalat att det behövs. Även om de sedan i torsdags vet om att recept är på gång. Receptet måste in - jag måste dit och begära eller ringa kundservice (som hade längre kötid än Telia...). Sen, beroende på när jag får kontakt, tar det mellan 1 och 2 dagar att få hem i bästa fall. I värsta fall ett par dagar till.

I MIN värld borde det kunna gå smidigare!
I MIN värld är Emla-salva en stor grej.
Du kanske tycker jag överreagerar. Och det kanske jag gör.
Men i MIN värld rasar allt när dottern har panik i ögonen. I MIN värld gör jag ALLT för att slippa den paniken.
Så det är på gränsen. Alltid.