All den energi jag igår la på att stressa upp mej...all den energin: helt i onödan! Men såååå typiskt mej! Det är som att jag måste ventilera och gapa lite för att kunna landa!? Märkligt... Mest märkligt att jag aldrig lär mej... Men samtidigt är det mest troligt ett verktyg för att få mej själv att landa. Kanske... :)
Idag har det i alla fall känts mycket bättre. Jag kan faktiskt inte göra mer än jag kan. Så är det. Så det är vad jag kommer göra. Det jag kan. Mer kan ingen begära.
Dagen har bjudit på mycket...hjärnkontoret är helt slut! Tur att mina gamla jobbarkompisar finns för att kunna tanka upp mej - tips, idéer och omtanke. Saknar dom mycket, men är glad att dom ändå finns kvar på ett sätt.
Dagen blev dock längre än beräknat pga allt som måste förberedas. Alltså längre dag än vanligt för barnen... vilket märktes väl... Storasyster helt utmattad. Lillebror helt uppsnurrad. Hon grinade och han retades.
Att han är uppsnurrad är ju ingen nyhet...men att se henne utmattad...sliter i hjärtat... Hon är fortfarande trött. Orkar inte lika mycket. Blir utmattad. Inte trött, utan utmattad. Förstår du skillnaden?
Fortfarande alltså. Trots att det är över 1 år sedan sista cellgifterna pumpades in. Läser på FB där en annan cancermamma skriver att det kan sitta i under flera år. Att det utomlands (men inte här!?) pratas mycket om fatigue - utmattning alltså. I morgon har jag kallat in mormor för att hämta tidigare. Hoppas det blir bättre så.
Inga kommentarer:
Skicka en kommentar