Inser att det händer. Lilla tonåren är här. 6-årstrotset. Fattar inte hur hon vågar...
Googlar och hittar detta om 6-årskris. Vilket bra ord! Kris. Får mej att se lite annorlunda på det. I alla fall i skrivande stund... :)
"Denna utvecklingskris brukar börja vid 5-6 års åldern. Krisen handlar om självförtroende och skuld. Sexåringen har utvecklats fysiskt mycket snabbt och behärskar inte sin långa och gängliga kropp. Stämmer inte så bra just det där med att växa, men okej.
Barnet hänger inte med motoriskt i den snabba utvecklingen vilket resulterar i att barnet snubblar och stöter ofta emot saker. Ett oändligt antal vurpor och ramlingar...jodå...
Sexåringen är full av misstro, både mot sig själv och sin omgivning. Barnet känner sig inte omtyckt och söker desperat gemenskap och bekräftelse från både kompisar och föräldrar. Sexåringens ständiga jakt på bekräftelse som han eller hon ändå inte tror på gör att sexåringen kan upplevas som väldigt krävande. Har blivit väldigt kärleksfull och kramig.
Barnet ändrar sig från den ena stunden till den andra och ingenting är bra nog. Nej verkligen! INGET jag gör är rätt eller bra nog!
Barnet pendlar också hela tiden mellan att vilja vara stor och liten. Allt handlar om att sexåringen tvivlar starkt på sin egen kapacitet. Utvecklingen banar vägen mot en mer självständig individ.
Gentemot sexåringen är det viktigt att visa närhet och uppskattning. Det är viktigt att intala barnet att det duger som det är. Barnet behöver mycket beröm och ömhet. Det är också bra att hålla sig till fasta rutiner som skapar trygghet i en annars kaotisk värld."
Inga kommentarer:
Skicka en kommentar