Sfinkter ruptur

Inatt har jag drömt om min sfinkter ruptur.
Eller kanske mer om vad den lett till.
Obehagliga drömmar. En del "påhittat" av fantasifulla hjärnspöken. En del verklighetsupplevt.
Jag kunde känna tarmarna röra sig, hur min IBS spökade. Och jag kände vad min krånglande mage, i kombination med icke fungerande underrede, ledde till...

Till mina bloggläsande mammor:
Skulle det vara så att du efter födseln av ditt barn kände som jag gjorde - skrik efter hjälp direkt! Kräv att de undersöker ordentligt. Inte bara genom att titta. För på mig syntes det inte. Först vid ultraljudsundersökning i ändtarmen såg de skadan.

Hur jag kände efter födseln? Jo, det kändes som att jag bokstavligen hade skitit ut ungen. Som om hon hade kommit via rumpan istället för murran. Jag skojar inte. Jag överdriver inte. Det kändes så. Som det känns inne i en när man gjort nr2. En likadan känsla, fast mer smärtsam. En molande smärta som höll sig kvar under många, många dagar.
Alla jag sa det till skrattade och sa "Jasså, tyckte du det kändes så?" eller "Så kanske man kan beskriva det..."
Nu vet jag. Jag är säker på det: Min kropp skrek till mig att den var trasig! Men ingen förstod...allra minst jag, som inte hade något att jämföra med. Inte visste hur det "skulle kännas".
Känns det inte okej, känns det inte "väntat": Kräv undersökning! Hade jag förstått, hade jag vetat, blivit upplyst, hade jag stått på mig och då kanske allt hade kunnat reparerats direkt...