Det var som vi trodde (hoppades).
Den mörka skuggan på ultraljudet var ingen dum knöl. Denna gången syntes inte ens någon skugga.
Det är en tarmslinga som ibland lägger sig i hålrummet där njuren suttit.
Så förstod jag de båda ultraljudsläkarna, varav den ena var överläkare.
Det var ju detta vi fick besked om i somras, efter skräckbeskedet. Så nu får vi tro att det oidentifierade är identifierat.
Läkaren på Bonken tyckte allt var väldigt olyckligt. Att de "lyckats" skrämma upp oss i två omgångar utan orsak. Samtidigt är det ju bra att allt kollas grundligt.
Jag blev inte rädd denna gången. Mer avtrubbad. Så att det nu ges besked om att det inte är något att oroa sig för känns mer som ett "Jaha. Det var väl det vi trodde."
Tänk att man kan bli så "van" och avtrubbad att man inte ens blir rädd när en läkare blir osäker och kanske till och med misstänker cancer igen. Känns märkligt... Ett sorts försvar kanske. Ett hjärta kan nog inte stanna hur många gånger som helst helt enkelt.
Kram på er därute!
Inga kommentarer:
Skicka en kommentar