Jag följer många bloggar som skrivs av föräldrar där ett barn drabbats av cancer. Hittar fler hela tiden. Finner en sorts tröst i att inte vara ensam i alla funderingar och i rädslan.
Tänker tillbaka på hur det var då när det hemska hände. Alla resurser sattes in för att hjälpa storasyster. Och vi blev också erbjudna hjälp.
"Behöver ni prata med nån är det bara att säga till."
Problemet är att det inte är så lätt att säga till... I alla fall jag, var så helt fokuserad på storasyster att jag inte kunde säga till. Jag kunde inte se att
jag behövde hjälp. Jag måste vara stark. Orka.
Storasyster blev sjuk i slutet av maj -09. Jag orkade över sommaren. Hjälpligt. Men nån gång i september började det. Sömnproblem. Grät varje dag. En dag när jag höll på att ta in veden i vedboden brast det. Jag var alldeles ensam och bröt ihop där bland vedpinnarna. Förstod att nu, nu går det inte längre. Vi hade ganska nyss haft besök av BVC, så jag ringde vår sköterska där och grinade så jag knappt kunde prata. Hon hjälpte till att få kontakt med kuratorn och jag fick en tid redan nästa dag. Att få komma dit och prata av mej med en utomstående var guld värt! Först varje vecka, sen varannan. Och jag pratade med min läkare och fick insomningstabletter och sjukskrivning. Eftersom vi har delad vårdnad och storasyster var/är hos mej varannan vecka, skulle jag ju stå till arbetsmarknadens förfogande varannan vecka, arbetslös som jag var. Och det gjorde jag inte. Jag var helt slut... Att få FK att godkänna sjukskrivningen var inte lätt, men till slut gick det igenom.
Jag säger inte att alla ska be om hjälp. Eller...kanske gör jag det. Jag tror att det behövs. Förr eller senare ska "skiten" ur kroppen. Och det är nog bättre att be om hjälp innan man bryter ihop!?
Läste till exempel i Uppsala om en undersökning kring post traumatisk stress hos föräldrar till cancersjuka barn. Så det är vanligt. Förr eller senare bryter många ihop.
Så det jag säger är väl kanske att "Var inte så stark!"
Och man behöver inte vara positiv hela tiden!
Såg på Skavlan. Han hade en gäst som skrivit en bok om att få cancer. Hon hade blivit överväldigad av hur alla sa att man skulle vara positiv. Att se det hela som nåt bra, nåt utvecklande, nästan som en gåva, en möjlighet att komma framåt.
"Är du inte positiv kommer du att dö!" Men hon ville inte vara positiv. Hon kunde inte se hur en cancerdiagnos var nåt att vara glad över. Hon blev arg istället. Sur och grinig. Och hon dog inte!
Så minns att man faktiskt inte behöver vara positiv. Man får vara arg och ledsen. Kom ihåg det. Det är tillåtet!
