Nej, det har inte gått över...

En bekant skriver på FB om en härlig semestertripp. En tur med familjen och ett besök på en anläggning med äventyrsgolf. Där såg hon en cancersjuk pojke med stora trötta ögon och hon skriver att hon efter det fick en mulen känsla i kroppen.
Hos mig blev det mulna till regn...
Översköljd av minnen som av en stor våg. Gråter så jag hulkar där jag sitter i soffan. Helt plötsligt bara. Ont i hjärtat och rädd...

Minns de stora trötta ögonen. Kroppen som inte orkade, men ändå ville. Ville leka med kompisar, ville cykla, ville springa. Ville göra allt som alla andra barn vill. Fast med stora trötta ögon utan fransar, under ögonbryn som inte fanns. Den kala skallen. Den lilla kroppen med blekt skinn som spände över skelettet. Sondslangen från näsan, tejpad över kinden och med den lilla klämman som höll den hoprullad bakom örat.
Minns hur hon hoppade, sprang, skrattade och var med på allt. Trots allt...
Minns hur jag försökte ge allt och lite till. Hur jag grät. Hur rädd jag var...

Hon har nyss fyllt 8. Tänkte hela dagen på när hon fyllde 4 och vi spenderade födelsedagen med att få cellgiftsbehandling. Och hur jag trodde att det var hennes sista födelsedag...
Rädslan och sorgen ligger under ytan. Undanträngd. Men det behövdes bara några små ord för att känna allt igen...