Det ska dokumenteras i en bok. Bläddrar lite snabbt. Läser sida upp och sida ner om Trulles äventyr. Spännande, men...toköverarbetat! Flera sidor per vecka och många bilder. Tänker på alla dom som inte kan... Så nu föregår vi med gott exempel. Typ. Ett uppslag få räcka. Några få meningar per dag. Det ska ju vara en kul grej! Ingen prestationsmätning föräldrar emellan...
Trulle på lek- och idrottsskola - idag innebandy.
Båda barnen tyckte det var jättekul! Lillebror spelade bredvid med en annan yngre kompis, för han är ju för ung för att vara med.
Och tro om jag inte tyckte mej höra en stolt far i andra ändan på telefon när han fick höra hur bra det gått.
Det är ju liksom "hans" sport - svunnen tid... :)
Vill ju bara tala om att det för vår del inte handlar om någon prestationsmätning. Lilla S har varit med om Trulle tidigare genom sina systkon och var också jätteglad över att få rå om honom. När det sedan skulle skrivas ville han bara berätta mer och mer. Varför begränsa barnens förmåga att berätta? Jag har dock inte haft förmånen att ta del av de efterföljande barnens berättelser eftersom han kom hem till oss först så jag vet ju inte om de kände sig tvungna att skriva och sätta in bilder.
SvaraRaderaHur som helst så tycker jag att det är klokt av dig att göra som du och dottern vill ha det. Det är ju det som är meningen med hela Trulle-projektet - vi är alla olika!
Jag tänkte inte att det var för att begränsa som vi skriver kort, utan för att ge dom som inte har förmåga "tips" om att det inte _behöver_ skrivas så mycket. I klassen finns dom som inte kan och kanske inte har möjlighet att få hjälp. Hur känns det för dom?
SvaraRaderaVisst är det en jättebra grej att få ta hem Trulle! Och jag tror/hoppas barnen själva får berätta för klassen och _där_ behöver berättarförmågan inte begränsas.
Och visst är det bra att alla tänker olika! :)