Lustigt...

Tar med mej barnen på lokala julauktionen.
Utmanar ödet alltså.
Lillebror pratar och låter på in och utandning. Snurrar och tvinnar, ligger och kryper.
Storasyster tvinnar mest. Är nära att slå i golvet ett otal gånger.
Jag hyschar och ge onda ögat. En miljon gånger. Hotar. Bönar.
Sen är det paus och fika. Och jag får pusta ut för en kort stund.
Då får jag höra: "Vilka duktiga barn du har. Dom sköter sej jättebra!"
????????
Va!?
Var kommentaren en tröst? Eller uppriktig?
Har jag för stora krav?
Lustigt hur olika man kan se på samma sak...

Vi åkte hem efter pausen i alla fall. För mitt eget bästa.