Första sticket

Hon har varit taggad hela dagen, storasyster.
Snabb som attan att berätta för alla i skolan vad som kommer ske.
Snabbare än blixten att på em inviga lillebror i det stora - nu ska hon växa och bli stor.
Han nickar allvarligt och förstår. För om man är 4 år och större än sin 6-åriga storasyster är det nåt som är fel. Han förstår att det måste till magisk växamedicin.
Hon ägnar kvällen till förberedelser. Byter skal på "stickmaskinen" - även kallad easypod. Lillebror får vara med och välja. Sen fyller hon på med sprutor så allt ska vara klart.

När det så är dags kryper ångesten fram.
Kan inte bestämma sej för vart sticket ska ske. Trots att hon egentligen redan bestämt det.
Till slut bestämmer vi magen. Lillebror sväljer stoltheten (eller kanske rädslan) och håller henne i handen som hjälp och stöd.
Jag? Jag får vara bestämd och fåordig. Nästan kommendera fram vad som ska ske.
"Det är okej att gråta, men du sitter still! "
"Vissa saker måste man göra, fast man inte vill. Det är okej. Jag vet att du är rädd"
Fast jag egentligen vill gråta. För jag känner så väl igen ångesten. Har sett den förut...

Jo. På bilden ler hon. Men strax efteråt gråter hon med stora rullande tårar och spänd liten kropp ihopkrupen i soffan...

Men det gick bra. Första sticket är avklarat.
Och återigen är köket belamrat med medicin. 8 stora kartonger i kylskåpet. En stor kartong med sprutor i skåpet. Var väl inte riktigt det jag trodde skulle ske igen...
Men det är som det är. I det stora hela en skitsak. Hellre skrik och gråt varje kväll, än ingen som skrika kan...