Gick skapligt i alla fall

Dagens pärs avklarad. Sätta nålarna.
Storasyster hade som önskan innan vi åkte hit att hon inte ville ha nål i porten. INTE!
Det behövde hon inte heller. Det skulle sättas i båda armarna/händerna.
Två stick. Två!
Först emla-salva. På fyra ställen. Där började ångesten. Tårarna rann. Hulkande gråt. Riktigt kände hur all gammal trauma sköljde över henne igen.
Sen av med plåstren. Mer ångest. Men ändå över förväntan. Det gick bra. Jag fick hjälpa till.
Och jag behövde inte blåhålla i henne när sköterskan stack. Hon sparkade inte omkring sej. Hon flaxade inte med armarna. Hon var stilla. Men grät högljutt "Mamma! Mamma! Jag vill inte! Jag vill inte..." om och om igen. Ni som vet, ni vet hur det kändes. Ni vet vad jag menar när jag skriver om det... Hur allt också sköljde över mej...

Nu väntar provtagning. De börjar kl 20. Sen varje halvtimme hela natten. Nåt dropp med aminosyra. Tror jag. Sen imorgon insulin och cortison. Reaktion på insulinet är att vänta. Men det skulle vara snabbt övergående.

I händerna blev det. För gråter man och spänner varje muskel försvinner i stort sett alla blodkärl...

Älskade vän...