...drabbas jag av den stora bitterheten.
Tyngden av alla förväntningar jag alltid känt vilat på mina axlar.
Har alltid tyngt mig och funnits där.
Förväntningar kan vara bra. De kan "tvinga" en att göra saker man aldrig trodde man kunde. Bra. Men dåligt.
Bitterhet kan lockas fram av nåt litet. Bara vad som helst.
Blir bitter på andra som kan "komma undan".
För det gör aldrig jag...
Blir bitter när jag inte kan göra saker andra kan.
Blir bitter av att inte ha nån. Även om ensamheten är självvald. Det blir enklast så. Enklast att själv tackla rädslan för det stora "OMet"; om hon blir sjuk igen... Vem vill ha nån som är rädd jämt...
Alla har sin egen bitterhet. Sin sura karamell. Sin känsla av orättvisa. Det här är min.
Förlåt att jag fräste och var syrlig, du som blev utsatt. Idag har varit en bitter dag.
Jag menade vad jag sa, men jag kunde ha sagt det på nåt annat sätt.
Bitterheten smakar illa i munnen men som du säger den kikar fram titt som tätt. Ibland tror jag till och med att den gör skillnad...
SvaraRaderaKram på dig
Åh, så förlösande att du skriver om bitterhet! Kan känna det ibland, men vill liksom inte acceptera den känslan då den är ful och skämmig, istället kämpar jag emot och klandrar mig själv för att ha så usla känslor (tycker att jag eg inte har "rätt" att känna bitterhet) vilket i slutändan förstärker bitterheten... Bara det att veta att fler emellanåt kan känna bitterhet gör att det blir mindre tungt. Tack för att du finns!
SvaraRaderaAnonym:
SvaraRaderaKlart alla känner bitterhet nångång! Eller? Jag utgår från det. Men som du skriver är det så skamligt att prata om det att det är få som gör det!
Men jag skäms inte! Jag tycker det är "besvärligt" och det smakar surt i munnen. Men genom att bejaka den tror jag den kan göra skillnad i ens liv, som Legoblomman här ovanför skriver.
Kram på er!